Frestelser

Idag är det alltså tredje dagen på helfart och det känns faktiskt helt okej!

Nja, helt sant är det väl iofs inte... Just nu känns det helt okej, men igår var det skit! Min sambo är bortrest och jag och sonen ensamm hemma. Inget särskilt jobbigt med det. ...förutom när det gäller sovandet! Sonen - som precis har fyllt ett år - vägrade verkligen somna igårkväll! Han sov någon minut och vaknade snart igen. Ingenting hjälpte, varken välling, vatten eller vaggvisor.

Ju fler gånger jag gick till hans rum för att natta om honom växte mina tankar på att äta.

Jag fantiserade hejvilt om allt jag skulle kunna glufsa i mig. Turkisk yoghurt med honung och solrosfrön... Smågodis... Färskpotatis.

Tack och lov lyckades jag fokusera och hålla mig borta från att äta, men det var sannerligen inte lätt! Det som jag främst hade i tankarna var synen av mig själv, iklädd ett par jeans med en enorm, degig mage vällande över linningen. (Precis den syn jag sett i spegeln för någon dag sedan!) Jag försökte tänka mig hur det kommer kännas att ta på sig samma par jeans och faktiskt upptäcka att de är för stora och det hjälpte mig att undvika den frestande promenaden till kylskåp och skafferi.

Självklart har jag inte kunnat låta bli att tjuvväga mig och det har också hjälpt en del! Helfart är verkligen supereffektivt! Efter bara två dagars helfart visar vågen 2 kilo mindre! (Att det mestadels handlar om vätska behöver vi väl inte bry oss om?)

Hallå där, hur går det egentligen??

Det var riktigt länge sen jag skrev och det har - som man brukar säga - sina randiga skäl och rutiga orsaker.

Efter att jag lagt av med helfarten och misslyckats med att återuppta den två gånger var det liksom inte roligt längre... Så jag återgick till halvfarten, som så småningom (rätt fort, om jag ska vara ärlig) blev felfart.

Även om jag inte har ägnat mig åt några formidabla matorgier, så har jag knappast ägnat mig åt någon halvfart på riktigt. Det som jag har varit sämst på är att äta tillräckligt ofta och att äta tillräckligt lite varje gång. En av mina nya favoritluncher är keso med räkor och grönsaker. Den där högen med räkor har visst blivit större varje gång...

Och så har värmen kommit... och med den glassen. Och när man ändå äter glass kan man väl lika gärna äta godis?

På grund av det här jäkla beteendet har jag inte vågat väga mig (hos Xtravaganza) sedan i april. Förra veckan bestämde jag mig dock för att kliva upp på vågen! Jag visste ju att jag inte skulle få se några superresultat, men att jag trots allt hade stått stilla. Oj, vad glad jag blev när jag trots allt hade gått ner två kilo sedan sist!

Och nu då? Jo, jag har bestämt mig. Alltså, verkligen bestämt mig! Under resten av sommaren är det helfart som gäller! Dessutom ska jag se till att slita ordentligt på mina svindyra - och alldeles för oanvända - joggingskor! Inte för att jag har ork nog att springa, men gå ska jag iaf göra! Varje jäkla dag!

Så det så!

Målvikten nådde jag inte. (Hade planerat att väga 78 kilo den 15 juni.) Men nu är det nya friska tag som gäller!

Alltså: Den sjätte augusti 2009 väger jag 78 kilo!

10 kilo kvar!

Jahapp, nu är jag tydligen inne på halvfart igen... Det känns på sätt och vis som ett misslyckande - detta att jag inte "klarar av" helfarten längre. Samtidigt är jag faktiskt ganska stolt över mig själv, som avbryter när jag mår dåligt. Egentligen känns det rätt typiskt mig att fortsätta, trots att hela min kropp skriker nej, så jag förösker helt enkelt acceptera mitt beslut.

Det är två saker som jag tycker är riktigt jobbiga med att gå på halvfart.

1. Att det går så förbaskat långsamt! När jag gick på helfart gick jag ner flera kilon i veckan. Nu är det bara något hekto som försvinner på samma tid. Om ens det. :-(
2. Att behöva tänka så himla mycket. På helfart är det ju liksom bara att äta sina påsar och så behöver man inte tänka mer på saken. På halvfart ska man hitta på måltider och få i sig alla sina mellanmål etc etc...

Om jag bara pallade så skulle jag egentligen vilja gå på helfart hela tiden fram till den 15 juni - datumet som jag har satt upp i min målbild. Tyvärr har min kropp inte bara sagt nej till det, den skrek nej! Jag kände mig konstant yr, svimfärdig och illamående OCH hungrig sista svängen på helfart. Så brukar det visserligen kunna vara första tiden, men när det varit så i en vecka gav jag faktiskt upp.

Och även om det går långsammare nu på halvfart går det ju faktiskt åt rätt håll. I januari i år vägde jag 108,8 och nu väger jag 87,7! Det kan jag faktiskt vara väldigt nöjd med!

Uppdatering

Herre min skapare! (Det där lät visst mer religiöst än det var menat!...) Det är en hel månad sen jag skrev här senast!

Det har såklart hunnit hända en hel del på den här månaden. Jag har både hunnit gå på halvfart och att hoppa på helfart igen.

På många sätt och vis var det helt underbart att gå på halvfart. (Jag fick ju äta!) Men å andra sidan så tyckte jag faktiskt att det var väldigt jobbigt på många sätt och vis också. Att äta nyttigt tyckte jag inte var något som helst problem - jag kände liksom ingen längtan efter en massa godis och chips - däremot tyckte jag att det var svårt att äta tillräckligt lite. Jag tror att jag kommer ha betydligt lättare för att hålla jämviktsprogrammet än halvfart. Om inte annat såg det ut så på vågen... Jag gick bara ner knappt 2 kilo på mina tre veckor på halvfart.

Sen förra tisdagen - med andra ord för nästan en vecka sedan - satte jag igång med helfart igen! Märkligt nog känns det faktiskt riktigt bra. Jag saknar visserligen ätandet en hel del, men känner mig ändå så grymt motiverad att komma ner till målvikten så att det blir lätt ändå! Allra mest saknar jag mina nya favoriter, som jag skaffade under halvfarten: kesella med bär till mellanmål och keso/räkor/grönsaker till kvällsmat!

Bäst av allt är ändå att det är vår nu! Fasiken vad skönt det är att vara utomhus nu! Vad är lite pollenallergi mot att halka och bryta lårbenshalsen? :-P

Hurra för mig!

Var fjärde vecka går jag och väger mig hos Xtravaganza, för att kolla upp fettprocenten och så. (Självklart väger jag mig även hemma däremellan - jag är alldeles för nyfiken för att inte göra det!)

Idag var jag jättenervös och ville faktiskt knappt väga mig, med tanke på att jag började gå på halvfart för en vecka sen.

Man jag kunde så klart inte låta bli att hoppa upp på vågen ändå. Och blev väldigt positivt överraskad!

Sedan invägningen - den 9/1 - har jag tappat 15,9 kilo, varav 14.1 kilo är fett! Fatta, jag har blivit av med fjorton kilo fett!

Åh, vad jag är stolt över mig själv! (Och väldigt glad också, över att man uppenbarligen kan gå ner i vikt även på halvfart...)

Hurra för mig!

Idag är det söndag och söndag = vägdag.

Var lite nervös över att ställa mig på vågen, i och med att jag gått på halvfart några dagar nu. (Jäklar i min lilla låda, vad gott det är att äta mat!) Det hade jag dock inte behövt vara - den visade 92,1 kg: en nedgång på 1,4 sedan förra veckan, vilket jag tycker är helt okej. Jag har alltså gått ner 16,7 kilo sen jag började den 11 januari!

Midjan har minskat från 128 till 115 cm, vilket väl också får ses som ett helt okej resultat.

Ska nog fortsätta på halvfart ett tag till, så att jag kommer över mitt äckel inför sopporna och shakerna. Funderar så smått på att övergå till helfart ett tag till runt den 1 april - så att jag får lite fart på viktnedgången inför bikinisäsongen;-) Det viktigaste är inte vad siffrorna på vågen säger. Däremot är det rackarns trevligt att få på sig de byxor som finns i garderoben och det vill jag faktiskt göra snart! (Alla byxor alltså, inte bara tjockis-stretchjeansen...)

Det är underbart att äta igen i alla fall! Jag njuter av mina grönsaker, kycklingfiléer och allt vad det nu är. Mellanmålen tycker jag är lite knepiga; vet liksom inte vad jag ska hitta på att äta. Till fika idag blev det lättkesella med bär och lite hackad mandel. Mm, både sambon och sonen ville ha egna portioner!

Ingen bakelse idag, tack

Jag undrar just hur helfartare vanligtvis brukar göra när de går från hel- till halvfart. Själv har jag varit ganska duktig. Inte för att jag är rädd att få tarmvred, utan mer för att jag faktiskt är lite rädd för mig själv...

Visserligen har jag hittills uppnått ett helt fantastiskt resultat - minus 15 kilo än så länge! - men min resa är ju långt ifrån slut. Jag har faktiskt 15 kilo till att gå ner. Och faktum är att jag skulle kunna gå ner mer än så utan att det gjorde något.

Det jag är lite rädd för är att jag helt enkelt skulle tycka att jag var så himla duktig att jag plötsligt finner mig själv i soffan, med godispåsen i knät och chipsskålen framför mig på bordet.

Det var väl på nåt vis så det började då när jag blev gravid. För är man gravid ska man ju liksom ändå gå upp i vikt, så varför inte unna sig en semla? Eller en bakelse? Eller en delicatoboll till förmiddagskaffet?

Jag ser inte mig själv i framtiden som en person som aldrig äter något gott över huvud taget. Men jag ser å andra sidan inte heller en överviktig person heller. För att få ihop bilden av dessa två personer är det just nu nödvändigt för mig att ta det lugnt med att "unna" mig. För är det verkligen det jag gör? Eller unnar jag bara tjockisen? Hon den där som jag inte vill vara längre?

Upptrappning

Tack Karin för de peppande orden! Som jag känner nu - efter att ha börjat äta lite igen - vill jag aldrig mer tillbaka till helfart... Vi får väl se hur jag känner när jag har fått lite distans till det hela.

Jo, så det blev alltså så. Jag började äta igen! Ju mer jag tänkte på saken under kvällen desto mer säker blev jag: jag ska trappa upp!

Det går inte riktigt att beskriva hur underbart det kändes igår morse, när jag högg in på filmjölk med linfrön och ett kokt ägg. (Egentligen ska det vara keso, men det hade vi ingen hemma.) Och märkligast av allt - jag blev så himla mätt att jag inte orkade äta upp ägget! Då kanske man tror att jag hade en hel balja full med fil, men det var en liten kaffekopp som nätt och jämnt var halvfull...

Vid lunchen tyckte min sambo att jag var rätt söt, med mitt lilla kaffefat med kyckling och grönsaker.

Febern är nu nästan helt borta. Och bäst av allt; illamåendet försvann i princip i samma sekund som jag började äta min upptrappningsfrukost igår. Andra härliga "bieffekter" av att äta igen är att jag slipper doppa fingrarna i sonens mat. Istället kan jag faktiskt smaka lite på den. Eftersom han under tiden som jag har gått på helfart har gått över till 8-månadersburkar finns det ju en massa nytt för mig att smaka på! =)

Uppförsbacke

Skit!

Jag har blivit jätteförkyld! Har haft hög feber hela dagen och den vägrar gå ner, trots att jag knaprar panodil. Förutom att halsen svider som ett skrubbsår som man sköljer rent med sprit mår jag jätteilla.

Och som kronan på verket har jag börjat tycka att all "mat" är vedervärdig!

Hittills har jag åtminstone haft tre smaker som jag står ut med, men idag fick jag plötsligt kväljningar av dem allesammans. (De tre är choklad, chokladtoffee och grönsak.)

Om jag fortsätter känna såhär länge till tänker jag gå över till halvfart - och det snart! Jag kan inte ens känna att det är ett misslyckande. Jag har snart ätit på helfart i sju veckor och - förutom den lilla ärtincidenten - inte fuskat en enda gång. Jag har verkligen inte för avsikt att börja vräka i mig en massa mat och semlor, utan vill bara få äta något som jag faktiskt tycker är gott! (Mmm... keso med räkor! Eller kesella med bär! Vad smaskigt!)

Nu har jag trots allt gått ner 15 kilo och då borde jag väl kunna stå ut med att det tar lite längre tid med de sista 15?

Jag vet inte hur jag kommer tänka och känna när jag blivit frisk igen. Kanske är det bara feberyra och en ond hals som talar? Men ärligt talat tror jag inte det.

Hurra för mig!

Med tanke på att jag knappt tränat nånting den sista veckan var det inte med nån vidare entusiasm som jag ställde mig på vågen idag. (Söndag = vägdag.)

Men hurra! 93,5 kg visade vågen!

Efter sex veckor ligger jag alltså på 15 kg minus.

(Att jag har (minst) femton kilo till att gå ner tänker jag inte ägna en tanke åt, en glad dag som denna!)

Uppryckning

Jag har varit lite småförkyld ett bra tag nu, men i ärlighetens namn så är kanske inte det den främsta orsaken till att jag har tränat så lite på sistone. (Senast jag tränade var förra måndagen...) Nej. Jag har helt enkelt varit lat. Skitlat! Men igår sa sambon att både han och sonen (8 månader...) tyckte att det var dags att jag pallrade mig iväg till gymmet.

Jag hade en ganska tidig föreläsning i morse, så jag tog en tupplur när jag kom hem, som visst blev lite längre än planerat... Just därför kände jag mig extra duktig när jag faktiskt kom iväg till gymmet och körde igenom konditionsmaskinerna. Någon styrka hade jag helt enkelt inte lust med!

Jag glömde ha på mig stegmätaren under första delen av dagen, men den visade i alla fall på nästan fyra tusen steg efter avslutat kvällsarbetspass (17-21), så jag känner mig rätt nöjd med min dag.

Imorgonhar jag gått sex veckor på helfart! Hur ska jag fira det, måntro? Med en chokladshake kanske! :-)

Livstecken!

Det kan verka som att jag gav upp totalt efter missödet med vägningen på mitt viktcenter! Så är dock inte fallet. Det är snarare min lust att blogga som har minskat, än mitt sug att fortsätta med helfarten...

Men visst, jag måste erkänna att det börjar kännas riktigt trist ibland. Att titta på när sambon eller klasskompisarna äter en massa gott känns mer och mer trist. Samtidigt är jag sjukt stolt över mig själv, som faktiskt har hållit på i hela fem veckor! Det är lite häftigt på något vis: att jag faktiskt har betat av halva tiden på helfart.

(Nu är det ju så att jag inte är helt säker på att jag ska hålla på i tio veckor, men det är i alla fall det kortaste jag tänker köra. I och med att den elfte veckan innehåller både ett stort släktkalas och en tenta så känner jag att det känns som en bra tid att bryta. Visst, jag skulle överleva att umgås med släkten utan att äta en massa, men jag vill faktiskt inte sitta med den jävla grönsakssoppan då! Bara för att jag ska äta behöver jag ju inte vräka i mig en massa onyttigheter. Det finns något som heter eget val - jag kan faktiskt välja att äta rätt mat i rätt proportioner. Ingen tvingar mig till något, det är bara jag som avgör min framtid!)

Jag vågar knappt lita på vågen här hemma längre, men kan trots allt inte låta bli att känna mig glad när den visar på 96,7. En minskning på 12,1 kilo.

Igår när jag jobbade för första gången sen sonens födelse hade jag faktiskt jeans på mig! Det var visserligen ett par jeans som tidigare var rätt stora och nu satt väldigt tight, men faktum kvarstår: jag hade på mig jeans och inte mysbrallor! Hurra!

Gått ner eller upp, det är frågan?

Dagens vägning blev på nåt vis lite av ett antiklimax, trots att det borde ha varit en stor triumf. Tyvärr hade jag väl blivit "lurad", eller vad man nu ska kalla det, av vågen här hemma så jag blev inte alls så glad som jag borde ha blivit.

Resultatet då?

Enligt deras våg: 100,1 kg. Alltså mer än vad jag vägde här hemma i söndags. Och plötsligt har jag inte alls gått ner 10 kilo, utan "bara" 8,7. Det är det som blir så sjukt med en sådan här extrem viktnedgång - som jag ändå räknar det som - att jag tycker att 8,7 kilo är lite. När jag släpar omkring på sonen, som inte ens har kommit upp i den vikten än känns det minsann inte så lite!

Senast vägde dock min fettmassa 54,4 kg och den var nu nere på 47,4 kg - en minskning med 7 kilo! Som jag fattade det var det inte bara bra, utan till och med jättebra! Vatten och sånt kan ju förändras lite hit och dit i kroppen, men fettmassan är inget som förändras beroende på var i menscykeln jag är.

Så.

Jag kämpar vidare mot mina snygga jeans!

Lite rädd för vägningen

Jag som skulle vara så himla duktig och träna tidigt idag vaknade visst inte förrän kvart i tio... Då blev det ju en aning svårt att hinna med bussen som går tio över. Nu funderar jag på att vänta tills efter lunch. Har fått för mig att det bara är jobbiga människor i gymmet mellan 12 och 13. Såna där typer som kommer dit på lunchen och hetsar sig fram mellan maskinerna. Såna där som glor surt på mig för att jag tar det lååångsamt i varje maskin.

Så är det ju så att jag ska väga mig idag. Jag ser fram emot det nåt grymt, men är samtidigt lite nervös. Tänk om jag har gått ner tio kilo, men bara ett hekto fett och resten vatten! Det vill jag ju inte!

Så jag skjuter på det lite till. Sitter kvar en liten stund till...

Herre förlåt mig, ty jag har syndat

Idag - den tjugosjätte dagen på helfart - kunde jag inte hålla mig längre. Jag höll på att bli totalt galen av sugenhet. Och jag föll för frestelsen!

Dock är det varken semlor eller kebabpizza som jag är så kolossalt sugen på, utan gröna ärter! Ja, hur märkligt det än kan låta så är det kring dessa små klargröna, runda, ljuvligheter som mina mattankar rör sig!

Så jag plockade fram fyra små raringar ur frysen och lade dem i ett glas med varmt vatten, för att tina. Den första åt jag med slutna ögon. Njöt av det första kraset. Kände det lite mjukare innandömet. Tuggade säkert tjugo gånger på den. Nästa lilla gröning hade jag några saltkorn på. Den var, om möjligt, ännu godare.

När jag ätit de två ärterna tittade jag lite på de två som låg kvar i glaset och tänkte "näe, er behöver jag inte. Nu har jag fått vad jag längtat efter."

Jag tänker inte ha dåligt samvete en sekund för att jag avvikit från helfarten. Det var fantastiskt gott och mina oroliga tankar har lugnat ner sig. Jag känner mig (minst) lika motiverad som någonsin tidigare!