Livstecken!

Det kan verka som att jag gav upp totalt efter missödet med vägningen på mitt viktcenter! Så är dock inte fallet. Det är snarare min lust att blogga som har minskat, än mitt sug att fortsätta med helfarten...

Men visst, jag måste erkänna att det börjar kännas riktigt trist ibland. Att titta på när sambon eller klasskompisarna äter en massa gott känns mer och mer trist. Samtidigt är jag sjukt stolt över mig själv, som faktiskt har hållit på i hela fem veckor! Det är lite häftigt på något vis: att jag faktiskt har betat av halva tiden på helfart.

(Nu är det ju så att jag inte är helt säker på att jag ska hålla på i tio veckor, men det är i alla fall det kortaste jag tänker köra. I och med att den elfte veckan innehåller både ett stort släktkalas och en tenta så känner jag att det känns som en bra tid att bryta. Visst, jag skulle överleva att umgås med släkten utan att äta en massa, men jag vill faktiskt inte sitta med den jävla grönsakssoppan då! Bara för att jag ska äta behöver jag ju inte vräka i mig en massa onyttigheter. Det finns något som heter eget val - jag kan faktiskt välja att äta rätt mat i rätt proportioner. Ingen tvingar mig till något, det är bara jag som avgör min framtid!)

Jag vågar knappt lita på vågen här hemma längre, men kan trots allt inte låta bli att känna mig glad när den visar på 96,7. En minskning på 12,1 kilo.

Igår när jag jobbade för första gången sen sonens födelse hade jag faktiskt jeans på mig! Det var visserligen ett par jeans som tidigare var rätt stora och nu satt väldigt tight, men faktum kvarstår: jag hade på mig jeans och inte mysbrallor! Hurra!