Ingen bakelse idag, tack

Jag undrar just hur helfartare vanligtvis brukar göra när de går från hel- till halvfart. Själv har jag varit ganska duktig. Inte för att jag är rädd att få tarmvred, utan mer för att jag faktiskt är lite rädd för mig själv...

Visserligen har jag hittills uppnått ett helt fantastiskt resultat - minus 15 kilo än så länge! - men min resa är ju långt ifrån slut. Jag har faktiskt 15 kilo till att gå ner. Och faktum är att jag skulle kunna gå ner mer än så utan att det gjorde något.

Det jag är lite rädd för är att jag helt enkelt skulle tycka att jag var så himla duktig att jag plötsligt finner mig själv i soffan, med godispåsen i knät och chipsskålen framför mig på bordet.

Det var väl på nåt vis så det började då när jag blev gravid. För är man gravid ska man ju liksom ändå gå upp i vikt, så varför inte unna sig en semla? Eller en bakelse? Eller en delicatoboll till förmiddagskaffet?

Jag ser inte mig själv i framtiden som en person som aldrig äter något gott över huvud taget. Men jag ser å andra sidan inte heller en överviktig person heller. För att få ihop bilden av dessa två personer är det just nu nödvändigt för mig att ta det lugnt med att "unna" mig. För är det verkligen det jag gör? Eller unnar jag bara tjockisen? Hon den där som jag inte vill vara längre?

Upptrappning

Tack Karin för de peppande orden! Som jag känner nu - efter att ha börjat äta lite igen - vill jag aldrig mer tillbaka till helfart... Vi får väl se hur jag känner när jag har fått lite distans till det hela.

Jo, så det blev alltså så. Jag började äta igen! Ju mer jag tänkte på saken under kvällen desto mer säker blev jag: jag ska trappa upp!

Det går inte riktigt att beskriva hur underbart det kändes igår morse, när jag högg in på filmjölk med linfrön och ett kokt ägg. (Egentligen ska det vara keso, men det hade vi ingen hemma.) Och märkligast av allt - jag blev så himla mätt att jag inte orkade äta upp ägget! Då kanske man tror att jag hade en hel balja full med fil, men det var en liten kaffekopp som nätt och jämnt var halvfull...

Vid lunchen tyckte min sambo att jag var rätt söt, med mitt lilla kaffefat med kyckling och grönsaker.

Febern är nu nästan helt borta. Och bäst av allt; illamåendet försvann i princip i samma sekund som jag började äta min upptrappningsfrukost igår. Andra härliga "bieffekter" av att äta igen är att jag slipper doppa fingrarna i sonens mat. Istället kan jag faktiskt smaka lite på den. Eftersom han under tiden som jag har gått på helfart har gått över till 8-månadersburkar finns det ju en massa nytt för mig att smaka på! =)

Uppförsbacke

Skit!

Jag har blivit jätteförkyld! Har haft hög feber hela dagen och den vägrar gå ner, trots att jag knaprar panodil. Förutom att halsen svider som ett skrubbsår som man sköljer rent med sprit mår jag jätteilla.

Och som kronan på verket har jag börjat tycka att all "mat" är vedervärdig!

Hittills har jag åtminstone haft tre smaker som jag står ut med, men idag fick jag plötsligt kväljningar av dem allesammans. (De tre är choklad, chokladtoffee och grönsak.)

Om jag fortsätter känna såhär länge till tänker jag gå över till halvfart - och det snart! Jag kan inte ens känna att det är ett misslyckande. Jag har snart ätit på helfart i sju veckor och - förutom den lilla ärtincidenten - inte fuskat en enda gång. Jag har verkligen inte för avsikt att börja vräka i mig en massa mat och semlor, utan vill bara få äta något som jag faktiskt tycker är gott! (Mmm... keso med räkor! Eller kesella med bär! Vad smaskigt!)

Nu har jag trots allt gått ner 15 kilo och då borde jag väl kunna stå ut med att det tar lite längre tid med de sista 15?

Jag vet inte hur jag kommer tänka och känna när jag blivit frisk igen. Kanske är det bara feberyra och en ond hals som talar? Men ärligt talat tror jag inte det.

Hurra för mig!

Med tanke på att jag knappt tränat nånting den sista veckan var det inte med nån vidare entusiasm som jag ställde mig på vågen idag. (Söndag = vägdag.)

Men hurra! 93,5 kg visade vågen!

Efter sex veckor ligger jag alltså på 15 kg minus.

(Att jag har (minst) femton kilo till att gå ner tänker jag inte ägna en tanke åt, en glad dag som denna!)

Uppryckning

Jag har varit lite småförkyld ett bra tag nu, men i ärlighetens namn så är kanske inte det den främsta orsaken till att jag har tränat så lite på sistone. (Senast jag tränade var förra måndagen...) Nej. Jag har helt enkelt varit lat. Skitlat! Men igår sa sambon att både han och sonen (8 månader...) tyckte att det var dags att jag pallrade mig iväg till gymmet.

Jag hade en ganska tidig föreläsning i morse, så jag tog en tupplur när jag kom hem, som visst blev lite längre än planerat... Just därför kände jag mig extra duktig när jag faktiskt kom iväg till gymmet och körde igenom konditionsmaskinerna. Någon styrka hade jag helt enkelt inte lust med!

Jag glömde ha på mig stegmätaren under första delen av dagen, men den visade i alla fall på nästan fyra tusen steg efter avslutat kvällsarbetspass (17-21), så jag känner mig rätt nöjd med min dag.

Imorgonhar jag gått sex veckor på helfart! Hur ska jag fira det, måntro? Med en chokladshake kanske! :-)

Livstecken!

Det kan verka som att jag gav upp totalt efter missödet med vägningen på mitt viktcenter! Så är dock inte fallet. Det är snarare min lust att blogga som har minskat, än mitt sug att fortsätta med helfarten...

Men visst, jag måste erkänna att det börjar kännas riktigt trist ibland. Att titta på när sambon eller klasskompisarna äter en massa gott känns mer och mer trist. Samtidigt är jag sjukt stolt över mig själv, som faktiskt har hållit på i hela fem veckor! Det är lite häftigt på något vis: att jag faktiskt har betat av halva tiden på helfart.

(Nu är det ju så att jag inte är helt säker på att jag ska hålla på i tio veckor, men det är i alla fall det kortaste jag tänker köra. I och med att den elfte veckan innehåller både ett stort släktkalas och en tenta så känner jag att det känns som en bra tid att bryta. Visst, jag skulle överleva att umgås med släkten utan att äta en massa, men jag vill faktiskt inte sitta med den jävla grönsakssoppan då! Bara för att jag ska äta behöver jag ju inte vräka i mig en massa onyttigheter. Det finns något som heter eget val - jag kan faktiskt välja att äta rätt mat i rätt proportioner. Ingen tvingar mig till något, det är bara jag som avgör min framtid!)

Jag vågar knappt lita på vågen här hemma längre, men kan trots allt inte låta bli att känna mig glad när den visar på 96,7. En minskning på 12,1 kilo.

Igår när jag jobbade för första gången sen sonens födelse hade jag faktiskt jeans på mig! Det var visserligen ett par jeans som tidigare var rätt stora och nu satt väldigt tight, men faktum kvarstår: jag hade på mig jeans och inte mysbrallor! Hurra!

Gått ner eller upp, det är frågan?

Dagens vägning blev på nåt vis lite av ett antiklimax, trots att det borde ha varit en stor triumf. Tyvärr hade jag väl blivit "lurad", eller vad man nu ska kalla det, av vågen här hemma så jag blev inte alls så glad som jag borde ha blivit.

Resultatet då?

Enligt deras våg: 100,1 kg. Alltså mer än vad jag vägde här hemma i söndags. Och plötsligt har jag inte alls gått ner 10 kilo, utan "bara" 8,7. Det är det som blir så sjukt med en sådan här extrem viktnedgång - som jag ändå räknar det som - att jag tycker att 8,7 kilo är lite. När jag släpar omkring på sonen, som inte ens har kommit upp i den vikten än känns det minsann inte så lite!

Senast vägde dock min fettmassa 54,4 kg och den var nu nere på 47,4 kg - en minskning med 7 kilo! Som jag fattade det var det inte bara bra, utan till och med jättebra! Vatten och sånt kan ju förändras lite hit och dit i kroppen, men fettmassan är inget som förändras beroende på var i menscykeln jag är.

Så.

Jag kämpar vidare mot mina snygga jeans!

Lite rädd för vägningen

Jag som skulle vara så himla duktig och träna tidigt idag vaknade visst inte förrän kvart i tio... Då blev det ju en aning svårt att hinna med bussen som går tio över. Nu funderar jag på att vänta tills efter lunch. Har fått för mig att det bara är jobbiga människor i gymmet mellan 12 och 13. Såna där typer som kommer dit på lunchen och hetsar sig fram mellan maskinerna. Såna där som glor surt på mig för att jag tar det lååångsamt i varje maskin.

Så är det ju så att jag ska väga mig idag. Jag ser fram emot det nåt grymt, men är samtidigt lite nervös. Tänk om jag har gått ner tio kilo, men bara ett hekto fett och resten vatten! Det vill jag ju inte!

Så jag skjuter på det lite till. Sitter kvar en liten stund till...

Herre förlåt mig, ty jag har syndat

Idag - den tjugosjätte dagen på helfart - kunde jag inte hålla mig längre. Jag höll på att bli totalt galen av sugenhet. Och jag föll för frestelsen!

Dock är det varken semlor eller kebabpizza som jag är så kolossalt sugen på, utan gröna ärter! Ja, hur märkligt det än kan låta så är det kring dessa små klargröna, runda, ljuvligheter som mina mattankar rör sig!

Så jag plockade fram fyra små raringar ur frysen och lade dem i ett glas med varmt vatten, för att tina. Den första åt jag med slutna ögon. Njöt av det första kraset. Kände det lite mjukare innandömet. Tuggade säkert tjugo gånger på den. Nästa lilla gröning hade jag några saltkorn på. Den var, om möjligt, ännu godare.

När jag ätit de två ärterna tittade jag lite på de två som låg kvar i glaset och tänkte "näe, er behöver jag inte. Nu har jag fått vad jag längtat efter."

Jag tänker inte ha dåligt samvete en sekund för att jag avvikit från helfarten. Det var fantastiskt gott och mina oroliga tankar har lugnat ner sig. Jag känner mig (minst) lika motiverad som någonsin tidigare!

Personligt värre

Vad roligt att se i statistiken att så många verkar ha hittat hit! Måste jag börja skriva bra nu också? ;-)

Igår var det Xtravaganza-möte. Jag tycker ofta att snacket runtomkring är mer givande än själva mötena... När vi småpratar lite enskilt kommer det oftast fram mycket mer än när vi ska prata en i taget i halvcirkeln. Läxan till igår var att göra ett målbildskollage. Mitt var inte särskilt avancerat, men jag måste medge att jag ändå var rätt nöjd med det. Istället för att klistra in mitt ansikte på fotomodellers kroppar valde jag ut några gamla foton på mig själv, där jag tycker att jag är riktigt snygg. Inte pinnsmal, utan jag-smal.

Drömmen för mig är inte att bli lika smal som min kompis som har varit fotomodell. Däremot längtar jag efter att se ut som mig själv igen! Jag vill ha kvar mina snygga kurvor, men inte alla valkar. Det jag nu tycker allra allra sämst om med min kropp är något som jag också har enorma komplex för. Nämligen är jag så tjock så att magen hänger ner i en stor, putande korv. Jag är mycket väl medveten om att många kvinnor har en lite putmage - ni vet, längst ner, strax ovanför blygdbenet - men den här är inte liten. Den är stor och oformlig. Och värst av allt: den är vansinnigt ohygienisk. Jag får som pungsvett därunder och det luktar alldeles vansinnigt illa ibland. Dessutom kliar det och jag är livrädd för att få svamp där. (Har jobbat inom vården och vet hur överviktiga tanter kan få och hur svårbotat det är.)

Usch, vad äckligt och personligt det blev!

Men så är det alltså för mig. Det jag är mest rädd för, när det gäller min övervikt, är inte diabetes eller hjärtproblem, utan svamp under magen.

Hur är det för er andra, som gör en viktresa? Vad har fått er att bestämma er? Vad är det som är värst med att vara en tjockis?

Lunchsällskap

Jag måste bara passa på att skryta lite...

Idag träffade jag en gammal klasskompis i universitetets stora cafeteria. Hon frågade om jag hade lust att käka lunch med henne och prata lite gamla minnen. En liten kort sekund kände jag att jag helst av allt ville säga nej. Sitta där, med smala henne, och sörpla på en pinsam bantarshake!

Men då dök en liten röst upp i mitt huvud. Vadå pinsam?! Det är väl jättecoolt av mig att ta hand om mig själv på ett så bra vis! Att jag inte tänker väga över hundra kilo nåt mer! Att jag ska få tillbaka min kondition och min livsglädje! Att jag ska slippa gråta i provhytter, när till och med den största storleken i affären fastnar halvvägs upp på benen!

Så jag satt där och drack min chokladshake, tillsammans med kompisen och hennes kompis, som åt varm (och väldigt väldoftande) mat ur sina matlådor. De frågade lite och jag svarade så gott jag kunde. Berättade att jag gått upp si och så mycket när jag var gravid och att det nu var dags att gå ner.

- Jaha.

Det var vad de sa. Konstigare än så var det inte för dem att jag inte äter vanlig mat.

Fasiken, vad man själv blåser upp saker ibland!

Tjugotredje dagen. Tror jag

Idag har väl inte direkt varit min bästa dag.

Klantiga jag orkade inte fixa mat direkt efter träningen, som jag brukar, utan tänkte fixa det hemma. När jag kom hem var jag så himla trött att jag bara skulle vila lite... Somnade stenhårt och vaknade alldeles illamående och ännu tröttare än när jag lade mig. Jag vet hur dåligt både jag och min kropp mår av att inte äta ordentligt när jag tränar, ändå blir jag för lat för att äta. Knäppt!

Jag ska nog försöka undvika att träna runt lunchtid på måndagar i fortsättningen, förresten. Det var nästan bara konstigt folk i gymmet idag! I vanliga fall brukar det mest vara en massa tanter, som likt mig har en hel del kilon att bli av med. Idag var medelåldern betydligt lägre och de flesta var riktigt smala. Det är ju därför jag gillar Xtravaganzas eget gym - för att man slipper känna sig ful och klumpig.

Kunde dock inte låta bli att känna mig lite nöjd när jag såg att flera av smalisarna tränade fel. De ryckte skitsnabbt i maskinerna och såg inte ut att göra många rörelser fullt ut. Jag är en dålig människa, jag vet. Men jag känner mig verkligen skadeglad när jag ser att de inte får ut särskilt mycket av sin träning, de duktiga lunchtränarna:-)

Hurra för mig!

Tjohoo vad roligt det var att ställa sig på vågen idag!

Sånär som på ett ynka hekto har jag gått ner 10 kilo på tre veckor!

98,9 visar den på nu!

Fortfarande för mycket, men det går banne mig åt rätt håll - och det med besked!