10 kilo kvar!

Jahapp, nu är jag tydligen inne på halvfart igen... Det känns på sätt och vis som ett misslyckande - detta att jag inte "klarar av" helfarten längre. Samtidigt är jag faktiskt ganska stolt över mig själv, som avbryter när jag mår dåligt. Egentligen känns det rätt typiskt mig att fortsätta, trots att hela min kropp skriker nej, så jag förösker helt enkelt acceptera mitt beslut.

Det är två saker som jag tycker är riktigt jobbiga med att gå på halvfart.

1. Att det går så förbaskat långsamt! När jag gick på helfart gick jag ner flera kilon i veckan. Nu är det bara något hekto som försvinner på samma tid. Om ens det. :-(
2. Att behöva tänka så himla mycket. På helfart är det ju liksom bara att äta sina påsar och så behöver man inte tänka mer på saken. På halvfart ska man hitta på måltider och få i sig alla sina mellanmål etc etc...

Om jag bara pallade så skulle jag egentligen vilja gå på helfart hela tiden fram till den 15 juni - datumet som jag har satt upp i min målbild. Tyvärr har min kropp inte bara sagt nej till det, den skrek nej! Jag kände mig konstant yr, svimfärdig och illamående OCH hungrig sista svängen på helfart. Så brukar det visserligen kunna vara första tiden, men när det varit så i en vecka gav jag faktiskt upp.

Och även om det går långsammare nu på halvfart går det ju faktiskt åt rätt håll. I januari i år vägde jag 108,8 och nu väger jag 87,7! Det kan jag faktiskt vara väldigt nöjd med!