Ingen bakelse idag, tack

Jag undrar just hur helfartare vanligtvis brukar göra när de går från hel- till halvfart. Själv har jag varit ganska duktig. Inte för att jag är rädd att få tarmvred, utan mer för att jag faktiskt är lite rädd för mig själv...

Visserligen har jag hittills uppnått ett helt fantastiskt resultat - minus 15 kilo än så länge! - men min resa är ju långt ifrån slut. Jag har faktiskt 15 kilo till att gå ner. Och faktum är att jag skulle kunna gå ner mer än så utan att det gjorde något.

Det jag är lite rädd för är att jag helt enkelt skulle tycka att jag var så himla duktig att jag plötsligt finner mig själv i soffan, med godispåsen i knät och chipsskålen framför mig på bordet.

Det var väl på nåt vis så det började då när jag blev gravid. För är man gravid ska man ju liksom ändå gå upp i vikt, så varför inte unna sig en semla? Eller en bakelse? Eller en delicatoboll till förmiddagskaffet?

Jag ser inte mig själv i framtiden som en person som aldrig äter något gott över huvud taget. Men jag ser å andra sidan inte heller en överviktig person heller. För att få ihop bilden av dessa två personer är det just nu nödvändigt för mig att ta det lugnt med att "unna" mig. För är det verkligen det jag gör? Eller unnar jag bara tjockisen? Hon den där som jag inte vill vara längre?