Personligt värre

Vad roligt att se i statistiken att så många verkar ha hittat hit! Måste jag börja skriva bra nu också? ;-)

Igår var det Xtravaganza-möte. Jag tycker ofta att snacket runtomkring är mer givande än själva mötena... När vi småpratar lite enskilt kommer det oftast fram mycket mer än när vi ska prata en i taget i halvcirkeln. Läxan till igår var att göra ett målbildskollage. Mitt var inte särskilt avancerat, men jag måste medge att jag ändå var rätt nöjd med det. Istället för att klistra in mitt ansikte på fotomodellers kroppar valde jag ut några gamla foton på mig själv, där jag tycker att jag är riktigt snygg. Inte pinnsmal, utan jag-smal.

Drömmen för mig är inte att bli lika smal som min kompis som har varit fotomodell. Däremot längtar jag efter att se ut som mig själv igen! Jag vill ha kvar mina snygga kurvor, men inte alla valkar. Det jag nu tycker allra allra sämst om med min kropp är något som jag också har enorma komplex för. Nämligen är jag så tjock så att magen hänger ner i en stor, putande korv. Jag är mycket väl medveten om att många kvinnor har en lite putmage - ni vet, längst ner, strax ovanför blygdbenet - men den här är inte liten. Den är stor och oformlig. Och värst av allt: den är vansinnigt ohygienisk. Jag får som pungsvett därunder och det luktar alldeles vansinnigt illa ibland. Dessutom kliar det och jag är livrädd för att få svamp där. (Har jobbat inom vården och vet hur överviktiga tanter kan få och hur svårbotat det är.)

Usch, vad äckligt och personligt det blev!

Men så är det alltså för mig. Det jag är mest rädd för, när det gäller min övervikt, är inte diabetes eller hjärtproblem, utan svamp under magen.

Hur är det för er andra, som gör en viktresa? Vad har fått er att bestämma er? Vad är det som är värst med att vara en tjockis?