Jag ska ner

Frestelser

2009-06-27T14:57:00.002+02:00

Idag är det alltså tredje dagen på helfart och det känns faktiskt helt okej!

Nja, helt sant är det väl iofs inte... Just nu känns det helt okej, men igår var det skit! Min sambo är bortrest och jag och sonen ensamm hemma. Inget särskilt jobbigt med det. ...förutom när det gäller sovandet! Sonen - som precis har fyllt ett år - vägrade verkligen somna igårkväll! Han sov någon minut och vaknade snart igen. Ingenting hjälpte, varken välling, vatten eller vaggvisor.

Ju fler gånger jag gick till hans rum för att natta om honom växte mina tankar på att äta.

Jag fantiserade hejvilt om allt jag skulle kunna glufsa i mig. Turkisk yoghurt med honung och solrosfrön... Smågodis... Färskpotatis.

Tack och lov lyckades jag fokusera och hålla mig borta från att äta, men det var sannerligen inte lätt! Det som jag främst hade i tankarna var synen av mig själv, iklädd ett par jeans med en enorm, degig mage vällande över linningen. (Precis den syn jag sett i spegeln för någon dag sedan!) Jag försökte tänka mig hur det kommer kännas att ta på sig samma par jeans och faktiskt upptäcka att de är för stora och det hjälpte mig att undvika den frestande promenaden till kylskåp och skafferi.

Självklart har jag inte kunnat låta bli att tjuvväga mig och det har också hjälpt en del! Helfart är verkligen supereffektivt! Efter bara två dagars helfart visar vågen 2 kilo mindre! (Att det mestadels handlar om vätska behöver vi väl inte bry oss om?)

Hallå där, hur går det egentligen??

2009-06-25T12:31:00.003+02:00

Det var riktigt länge sen jag skrev och det har - som man brukar säga - sina randiga skäl och rutiga orsaker.

Efter att jag lagt av med helfarten och misslyckats med att återuppta den två gånger var det liksom inte roligt längre... Så jag återgick till halvfarten, som så småningom (rätt fort, om jag ska vara ärlig) blev felfart.

Även om jag inte har ägnat mig åt några formidabla matorgier, så har jag knappast ägnat mig åt någon halvfart på riktigt. Det som jag har varit sämst på är att äta tillräckligt ofta och att äta tillräckligt lite varje gång. En av mina nya favoritluncher är keso med räkor och grönsaker. Den där högen med räkor har visst blivit större varje gång...

Och så har värmen kommit... och med den glassen. Och när man ändå äter glass kan man väl lika gärna äta godis?

På grund av det här jäkla beteendet har jag inte vågat väga mig (hos Xtravaganza) sedan i april. Förra veckan bestämde jag mig dock för att kliva upp på vågen! Jag visste ju att jag inte skulle få se några superresultat, men att jag trots allt hade stått stilla. Oj, vad glad jag blev när jag trots allt hade gått ner två kilo sedan sist!

Och nu då? Jo, jag har bestämt mig. Alltså, verkligen bestämt mig! Under resten av sommaren är det helfart som gäller! Dessutom ska jag se till att slita ordentligt på mina svindyra - och alldeles för oanvända - joggingskor! Inte för att jag har ork nog att springa, men gå ska jag iaf göra! Varje jäkla dag!

Så det så!

Målvikten nådde jag inte. (Hade planerat att väga 78 kilo den 15 juni.) Men nu är det nya friska tag som gäller!

Alltså: Den sjätte augusti 2009 väger jag 78 kilo!

10 kilo kvar!

2009-04-19T10:04:00.002+02:00

Jahapp, nu är jag tydligen inne på halvfart igen... Det känns på sätt och vis som ett misslyckande - detta att jag inte "klarar av" helfarten längre. Samtidigt är jag faktiskt ganska stolt över mig själv, som avbryter när jag mår dåligt. Egentligen känns det rätt typiskt mig att fortsätta, trots att hela min kropp skriker nej, så jag förösker helt enkelt acceptera mitt beslut.

Det är två saker som jag tycker är riktigt jobbiga med att gå på halvfart.

Att det går så förbaskat långsamt! När jag gick på helfart gick jag ner flera kilon i veckan. Nu är det bara något hekto som försvinner på samma tid. Om ens det. :-(
Att behöva tänka så himla mycket. På helfart är det ju liksom bara att äta sina påsar och så behöver man inte tänka mer på saken. På halvfart ska man hitta på måltider och få i sig alla sina mellanmål etc etc...

Om jag bara pallade så skulle jag egentligen vilja gå på helfart hela tiden fram till den 15 juni - datumet som jag har satt upp i min målbild. Tyvärr har min kropp inte bara sagt nej till det, den skrek nej! Jag kände mig konstant yr, svimfärdig och illamående OCH hungrig sista svängen på helfart. Så brukar det visserligen kunna vara första tiden, men när det varit så i en vecka gav jag faktiskt upp.

Och även om det går långsammare nu på halvfart går det ju faktiskt åt rätt håll. I januari i år vägde jag 108,8 och nu väger jag 87,7! Det kan jag faktiskt vara väldigt nöjd med!

Uppdatering

2009-04-06T17:33:00.003+02:00

Herre min skapare! (Det där lät visst mer religiöst än det var menat!...) Det är en hel månad sen jag skrev här senast!

Det har såklart hunnit hända en hel del på den här månaden. Jag har både hunnit gå på halvfart och att hoppa på helfart igen.

På många sätt och vis var det helt underbart att gå på halvfart. (Jag fick ju äta!) Men å andra sidan så tyckte jag faktiskt att det var väldigt jobbigt på många sätt och vis också. Att äta nyttigt tyckte jag inte var något som helst problem - jag kände liksom ingen längtan efter en massa godis och chips - däremot tyckte jag att det var svårt att äta tillräckligt lite. Jag tror att jag kommer ha betydligt lättare för att hålla jämviktsprogrammet än halvfart. Om inte annat såg det ut så på vågen... Jag gick bara ner knappt 2 kilo på mina tre veckor på halvfart.

Sen förra tisdagen - med andra ord för nästan en vecka sedan - satte jag igång med helfart igen! Märkligt nog känns det faktiskt riktigt bra. Jag saknar visserligen ätandet en hel del, men känner mig ändå så grymt motiverad att komma ner till målvikten så att det blir lätt ändå! Allra mest saknar jag mina nya favoriter, som jag skaffade under halvfarten: kesella med bär till mellanmål och keso/räkor/grönsaker till kvällsmat!

Bäst av allt är ändå att det är vår nu! Fasiken vad skönt det är att vara utomhus nu! Vad är lite pollenallergi mot att halka och bryta lårbenshalsen? :-P

Hurra för mig!

2009-03-06T18:22:00.002+01:00

Var fjärde vecka går jag och väger mig hos Xtravaganza, för att kolla upp fettprocenten och så. (Självklart väger jag mig även hemma däremellan - jag är alldeles för nyfiken för att inte göra det!)

Idag var jag jättenervös och ville faktiskt knappt väga mig, med tanke på att jag började gå på halvfart för en vecka sen.

Man jag kunde så klart inte låta bli att hoppa upp på vågen ändå. Och blev väldigt positivt överraskad!

Sedan invägningen - den 9/1 - har jag tappat 15,9 kilo, varav 14.1 kilo är fett! Fatta, jag har blivit av med fjorton kilo fett!

Åh, vad jag är stolt över mig själv! (Och väldigt glad också, över att man uppenbarligen kan gå ner i vikt även på halvfart...)

Hurra för mig!

2009-03-01T19:12:00.005+01:00

Idag är det söndag och söndag = vägdag.

Var lite nervös över att ställa mig på vågen, i och med att jag gått på halvfart några dagar nu. (Jäklar i min lilla låda, vad gott det är att äta mat!) Det hade jag dock inte behövt vara - den visade 92,1 kg: en nedgång på 1,4 sedan förra veckan, vilket jag tycker är helt okej. Jag har alltså gått ner 16,7 kilo sen jag började den 11 januari!

Midjan har minskat från 128 till 115 cm, vilket väl också får ses som ett helt okej resultat.

Ska nog fortsätta på halvfart ett tag till, så att jag kommer över mitt äckel inför sopporna och shakerna. Funderar så smått på att övergå till helfart ett tag till runt den 1 april - så att jag får lite fart på viktnedgången inför bikinisäsongen;-) Det viktigaste är inte vad siffrorna på vågen säger. Däremot är det rackarns trevligt att få på sig de byxor som finns i garderoben och det vill jag faktiskt göra snart! (Alla byxor alltså, inte bara tjockis-stretchjeansen...)

Det är underbart att äta igen i alla fall! Jag njuter av mina grönsaker, kycklingfiléer och allt vad det nu är. Mellanmålen tycker jag är lite knepiga; vet liksom inte vad jag ska hitta på att äta. Till fika idag blev det lättkesella med bär och lite hackad mandel. Mm, både sambon och sonen ville ha egna portioner!

Ingen bakelse idag, tack

2009-02-28T10:57:00.004+01:00

Jag undrar just hur helfartare vanligtvis brukar göra när de går från hel- till halvfart. Själv har jag varit ganska duktig. Inte för att jag är rädd att få tarmvred, utan mer för att jag faktiskt är lite rädd för mig själv...

Visserligen har jag hittills uppnått ett helt fantastiskt resultat - minus 15 kilo än så länge! - men min resa är ju långt ifrån slut. Jag har faktiskt 15 kilo till att gå ner. Och faktum är att jag skulle kunna gå ner mer än så utan att det gjorde något.

Det jag är lite rädd för är att jag helt enkelt skulle tycka att jag var så himla duktig att jag plötsligt finner mig själv i soffan, med godispåsen i knät och chipsskålen framför mig på bordet.

Det var väl på nåt vis så det började då när jag blev gravid. För är man gravid ska man ju liksom ändå gå upp i vikt, så varför inte unna sig en semla? Eller en bakelse? Eller en delicatoboll till förmiddagskaffet?

Jag ser inte mig själv i framtiden som en person som aldrig äter något gott över huvud taget. Men jag ser å andra sidan inte heller en överviktig person heller. För att få ihop bilden av dessa två personer är det just nu nödvändigt för mig att ta det lugnt med att "unna" mig. För är det verkligen det jag gör? Eller unnar jag bara tjockisen? Hon den där som jag inte vill vara längre?

Upptrappning

2009-02-27T10:35:00.003+01:00

Tack Karin för de peppande orden! Som jag känner nu - efter att ha börjat äta lite igen - vill jag aldrig mer tillbaka till helfart... Vi får väl se hur jag känner när jag har fått lite distans till det hela.

Jo, så det blev alltså så. Jag började äta igen! Ju mer jag tänkte på saken under kvällen desto mer säker blev jag: jag ska trappa upp!

Det går inte riktigt att beskriva hur underbart det kändes igår morse, när jag högg in på filmjölk med linfrön och ett kokt ägg. (Egentligen ska det vara keso, men det hade vi ingen hemma.) Och märkligast av allt - jag blev så himla mätt att jag inte orkade äta upp ägget! Då kanske man tror att jag hade en hel balja full med fil, men det var en liten kaffekopp som nätt och jämnt var halvfull...

Vid lunchen tyckte min sambo att jag var rätt söt, med mitt lilla kaffefat med kyckling och grönsaker.

Febern är nu nästan helt borta. Och bäst av allt; illamåendet försvann i princip i samma sekund som jag började äta min upptrappningsfrukost igår. Andra härliga "bieffekter" av att äta igen är att jag slipper doppa fingrarna i sonens mat. Istället kan jag faktiskt smaka lite på den. Eftersom han under tiden som jag har gått på helfart har gått över till 8-månadersburkar finns det ju en massa nytt för mig att smaka på! =)

Uppförsbacke

2009-02-25T22:16:00.002+01:00

Skit!

Jag har blivit jätteförkyld! Har haft hög feber hela dagen och den vägrar gå ner, trots att jag knaprar panodil. Förutom att halsen svider som ett skrubbsår som man sköljer rent med sprit mår jag jätteilla.

Och som kronan på verket har jag börjat tycka att all "mat" är vedervärdig!

Hittills har jag åtminstone haft tre smaker som jag står ut med, men idag fick jag plötsligt kväljningar av dem allesammans. (De tre är choklad, chokladtoffee och grönsak.)

Om jag fortsätter känna såhär länge till tänker jag gå över till halvfart - och det snart! Jag kan inte ens känna att det är ett misslyckande. Jag har snart ätit på helfart i sju veckor och - förutom den lilla ärtincidenten - inte fuskat en enda gång. Jag har verkligen inte för avsikt att börja vräka i mig en massa mat och semlor, utan vill bara få äta något som jag faktiskt tycker är gott! (Mmm... keso med räkor! Eller kesella med bär! Vad smaskigt!)

Nu har jag trots allt gått ner 15 kilo och då borde jag väl kunna stå ut med att det tar lite längre tid med de sista 15?

Jag vet inte hur jag kommer tänka och känna när jag blivit frisk igen. Kanske är det bara feberyra och en ond hals som talar? Men ärligt talat tror jag inte det.

Hurra för mig!

2009-02-22T10:44:00.002+01:00

Med tanke på att jag knappt tränat nånting den sista veckan var det inte med nån vidare entusiasm som jag ställde mig på vågen idag. (Söndag = vägdag.)

Men hurra! 93,5 kg visade vågen!

Efter sex veckor ligger jag alltså på 15 kg minus.

(Att jag har (minst) femton kilo till att gå ner tänker jag inte ägna en tanke åt, en glad dag som denna!)

Uppryckning

2009-02-20T23:23:00.004+01:00

Jag har varit lite småförkyld ett bra tag nu, men i ärlighetens namn så är kanske inte det den främsta orsaken till att jag har tränat så lite på sistone. (Senast jag tränade var förra måndagen...) Nej. Jag har helt enkelt varit lat. Skitlat! Men igår sa sambon att både han och sonen (8 månader...) tyckte att det var dags att jag pallrade mig iväg till gymmet.

Jag hade en ganska tidig föreläsning i morse, så jag tog en tupplur när jag kom hem, som visst blev lite längre än planerat... Just därför kände jag mig extra duktig när jag faktiskt kom iväg till gymmet och körde igenom konditionsmaskinerna. Någon styrka hade jag helt enkelt inte lust med!

Jag glömde ha på mig stegmätaren under första delen av dagen, men den visade i alla fall på nästan fyra tusen steg efter avslutat kvällsarbetspass (17-21), så jag känner mig rätt nöjd med min dag.

Imorgonhar jag gått sex veckor på helfart! Hur ska jag fira det, måntro? Med en chokladshake kanske! :-)

Livstecken!

2009-02-15T14:21:00.002+01:00

Det kan verka som att jag gav upp totalt efter missödet med vägningen på mitt viktcenter! Så är dock inte fallet. Det är snarare min lust att blogga som har minskat, än mitt sug att fortsätta med helfarten...

Men visst, jag måste erkänna att det börjar kännas riktigt trist ibland. Att titta på när sambon eller klasskompisarna äter en massa gott känns mer och mer trist. Samtidigt är jag sjukt stolt över mig själv, som faktiskt har hållit på i hela fem veckor! Det är lite häftigt på något vis: att jag faktiskt har betat av halva tiden på helfart.

(Nu är det ju så att jag inte är helt säker på att jag ska hålla på i tio veckor, men det är i alla fall det kortaste jag tänker köra. I och med att den elfte veckan innehåller både ett stort släktkalas och en tenta så känner jag att det känns som en bra tid att bryta. Visst, jag skulle överleva att umgås med släkten utan att äta en massa, men jag vill faktiskt inte sitta med den jävla grönsakssoppan då! Bara för att jag ska äta behöver jag ju inte vräka i mig en massa onyttigheter. Det finns något som heter eget val - jag kan faktiskt välja att äta rätt mat i rätt proportioner. Ingen tvingar mig till något, det är bara jag som avgör min framtid!)

Jag vågar knappt lita på vågen här hemma längre, men kan trots allt inte låta bli att känna mig glad när den visar på 96,7. En minskning på 12,1 kilo.

Igår när jag jobbade för första gången sen sonens födelse hade jag faktiskt jeans på mig! Det var visserligen ett par jeans som tidigare var rätt stora och nu satt väldigt tight, men faktum kvarstår: jag hade på mig jeans och inte mysbrallor! Hurra!

Gått ner eller upp, det är frågan?

2009-02-06T21:50:00.002+01:00

Dagens vägning blev på nåt vis lite av ett antiklimax, trots att det borde ha varit en stor triumf. Tyvärr hade jag väl blivit "lurad", eller vad man nu ska kalla det, av vågen här hemma så jag blev inte alls så glad som jag borde ha blivit.

Resultatet då?

Enligt deras våg: 100,1 kg. Alltså mer än vad jag vägde här hemma i söndags. Och plötsligt har jag inte alls gått ner 10 kilo, utan "bara" 8,7. Det är det som blir så sjukt med en sådan här extrem viktnedgång - som jag ändå räknar det som - att jag tycker att 8,7 kilo är lite. När jag släpar omkring på sonen, som inte ens har kommit upp i den vikten än känns det minsann inte så lite!

Senast vägde dock min fettmassa 54,4 kg och den var nu nere på 47,4 kg - en minskning med 7 kilo! Som jag fattade det var det inte bara bra, utan till och med jättebra! Vatten och sånt kan ju förändras lite hit och dit i kroppen, men fettmassan är inget som förändras beroende på var i menscykeln jag är.

Så.

Jag kämpar vidare mot mina snygga jeans!

Lite rädd för vägningen

2009-02-06T11:27:00.003+01:00

Jag som skulle vara så himla duktig och träna tidigt idag vaknade visst inte förrän kvart i tio... Då blev det ju en aning svårt att hinna med bussen som går tio över. Nu funderar jag på att vänta tills efter lunch. Har fått för mig att det bara är jobbiga människor i gymmet mellan 12 och 13. Såna där typer som kommer dit på lunchen och hetsar sig fram mellan maskinerna. Såna där som glor surt på mig för att jag tar det lååångsamt i varje maskin.

Så är det ju så att jag ska väga mig idag. Jag ser fram emot det nåt grymt, men är samtidigt lite nervös. Tänk om jag har gått ner tio kilo, men bara ett hekto fett och resten vatten! Det vill jag ju inte!

Så jag skjuter på det lite till. Sitter kvar en liten stund till...

Herre förlåt mig, ty jag har syndat

2009-02-05T19:58:00.002+01:00

Idag - den tjugosjätte dagen på helfart - kunde jag inte hålla mig längre. Jag höll på att bli totalt galen av sugenhet. Och jag föll för frestelsen!

Dock är det varken semlor eller kebabpizza som jag är så kolossalt sugen på, utan gröna ärter! Ja, hur märkligt det än kan låta så är det kring dessa små klargröna, runda, ljuvligheter som mina mattankar rör sig!

Så jag plockade fram fyra små raringar ur frysen och lade dem i ett glas med varmt vatten, för att tina. Den första åt jag med slutna ögon. Njöt av det första kraset. Kände det lite mjukare innandömet. Tuggade säkert tjugo gånger på den. Nästa lilla gröning hade jag några saltkorn på. Den var, om möjligt, ännu godare.

När jag ätit de två ärterna tittade jag lite på de två som låg kvar i glaset och tänkte "näe, er behöver jag inte. Nu har jag fått vad jag längtat efter."

Jag tänker inte ha dåligt samvete en sekund för att jag avvikit från helfarten. Det var fantastiskt gott och mina oroliga tankar har lugnat ner sig. Jag känner mig (minst) lika motiverad som någonsin tidigare!

Personligt värre

2009-02-04T12:50:00.002+01:00

Vad roligt att se i statistiken att så många verkar ha hittat hit! Måste jag börja skriva bra nu också? ;-)

Igår var det Xtravaganza-möte. Jag tycker ofta att snacket runtomkring är mer givande än själva mötena... När vi småpratar lite enskilt kommer det oftast fram mycket mer än när vi ska prata en i taget i halvcirkeln. Läxan till igår var att göra ett målbildskollage. Mitt var inte särskilt avancerat, men jag måste medge att jag ändå var rätt nöjd med det. Istället för att klistra in mitt ansikte på fotomodellers kroppar valde jag ut några gamla foton på mig själv, där jag tycker att jag är riktigt snygg. Inte pinnsmal, utan jag-smal.

Drömmen för mig är inte att bli lika smal som min kompis som har varit fotomodell. Däremot längtar jag efter att se ut som mig själv igen! Jag vill ha kvar mina snygga kurvor, men inte alla valkar. Det jag nu tycker allra allra sämst om med min kropp är något som jag också har enorma komplex för. Nämligen är jag så tjock så att magen hänger ner i en stor, putande korv. Jag är mycket väl medveten om att många kvinnor har en lite putmage - ni vet, längst ner, strax ovanför blygdbenet - men den här är inte liten. Den är stor och oformlig. Och värst av allt: den är vansinnigt ohygienisk. Jag får som pungsvett därunder och det luktar alldeles vansinnigt illa ibland. Dessutom kliar det och jag är livrädd för att få svamp där. (Har jobbat inom vården och vet hur överviktiga tanter kan få och hur svårbotat det är.)

Usch, vad äckligt och personligt det blev!

Men så är det alltså för mig. Det jag är mest rädd för, när det gäller min övervikt, är inte diabetes eller hjärtproblem, utan svamp under magen.

Hur är det för er andra, som gör en viktresa? Vad har fått er att bestämma er? Vad är det som är värst med att vara en tjockis?

Lunchsällskap

2009-02-03T15:32:00.002+01:00

Jag måste bara passa på att skryta lite...

Idag träffade jag en gammal klasskompis i universitetets stora cafeteria. Hon frågade om jag hade lust att käka lunch med henne och prata lite gamla minnen. En liten kort sekund kände jag att jag helst av allt ville säga nej. Sitta där, med smala henne, och sörpla på en pinsam bantarshake!

Men då dök en liten röst upp i mitt huvud. Vadå pinsam?! Det är väl jättecoolt av mig att ta hand om mig själv på ett så bra vis! Att jag inte tänker väga över hundra kilo nåt mer! Att jag ska få tillbaka min kondition och min livsglädje! Att jag ska slippa gråta i provhytter, när till och med den största storleken i affären fastnar halvvägs upp på benen!

Så jag satt där och drack min chokladshake, tillsammans med kompisen och hennes kompis, som åt varm (och väldigt väldoftande) mat ur sina matlådor. De frågade lite och jag svarade så gott jag kunde. Berättade att jag gått upp si och så mycket när jag var gravid och att det nu var dags att gå ner.

- Jaha.

Det var vad de sa. Konstigare än så var det inte för dem att jag inte äter vanlig mat.

Fasiken, vad man själv blåser upp saker ibland!

Tjugotredje dagen. Tror jag

2009-02-02T20:18:00.002+01:00

Idag har väl inte direkt varit min bästa dag.

Klantiga jag orkade inte fixa mat direkt efter träningen, som jag brukar, utan tänkte fixa det hemma. När jag kom hem var jag så himla trött att jag bara skulle vila lite... Somnade stenhårt och vaknade alldeles illamående och ännu tröttare än när jag lade mig. Jag vet hur dåligt både jag och min kropp mår av att inte äta ordentligt när jag tränar, ändå blir jag för lat för att äta. Knäppt!

Jag ska nog försöka undvika att träna runt lunchtid på måndagar i fortsättningen, förresten. Det var nästan bara konstigt folk i gymmet idag! I vanliga fall brukar det mest vara en massa tanter, som likt mig har en hel del kilon att bli av med. Idag var medelåldern betydligt lägre och de flesta var riktigt smala. Det är ju därför jag gillar Xtravaganzas eget gym - för att man slipper känna sig ful och klumpig.

Kunde dock inte låta bli att känna mig lite nöjd när jag såg att flera av smalisarna tränade fel. De ryckte skitsnabbt i maskinerna och såg inte ut att göra många rörelser fullt ut. Jag är en dålig människa, jag vet. Men jag känner mig verkligen skadeglad när jag ser att de inte får ut särskilt mycket av sin träning, de duktiga lunchtränarna:-)

Hurra för mig!

2009-02-01T21:48:00.002+01:00

Tjohoo vad roligt det var att ställa sig på vågen idag!

Sånär som på ett ynka hekto har jag gått ner 10 kilo på tre veckor!

98,9 visar den på nu!

Fortfarande för mycket, men det går banne mig åt rätt håll - och det med besked!

Vägning

2009-01-28T21:21:00.000+01:00

Jag vet inte riktigt hur jag lyckades glömma att skriva in nya vikten. Troligtvis för att söndagen var mer än lovligt stressig. Jag hann dock ställa mig på vågen och blev än en gång glatt överraskad.

100,6 kg! Jag har alltså tappat 8,2 kg på två veckor! Jäklar vad härligt det känns att snart vara nere under 100!

Dag 18

2009-01-28T21:10:00.003+01:00

Jag vet faktiskt inte riktigt om rubriken stämmer, men jag tror i alla fall att det idag är min artonde dag på helfart!

Det känns helhäftigt att jag faktiskt har klarat mig så här långt! Lite mindre häftigt känns det när jag tänker på hur länge till jag ska fortsätta... Dock kan jag ju då inte låta bli att tänka på hur jäkla superhäftigt (för att fortsätta med samma uttryck) som det kommer vara att gå in i valfri klädaffär och komma ut med något snyggt!

Det är nog en av de saker som jag längtar efter allra mest. Att kunna köpa de kläder som jag tycker är snygga och inte bara de kläder som ser okej ut och som råkar finnas i min storlek. Nu är ju inte mitt mål att komma i storlek 36 - men i första hand 42-44 igen. Och även om jag inte vågar säga det högt så drömmer jag om att kunna köpa något i storlek 40-42. Undrar just hur det skulle kännas!

Tidigare ikväll var jag så sugen på gröna ärter (!) att jag till och med var beredd att kolla upp hur många kalorier de innehåller. Min tanke var att om jag skulle äta mindre än 500 kcal borde jag ju inte komma ur ketonfasen... Nåja, det gick rätt snabbt så var jag tillbaka på banan. Mixade till min middagschoklad och övergav de dumma tankarna.

En gnällig fredag

2009-01-23T23:00:00.002+01:00

Idag har det varit himla motigt. Veckan har över huvud taget känts seg och trist.

Jag kan för tillfället inte sluta tänka på mat. På syrlig tomat. Gröna ärter som tinats i kallvatten. Majs som man äter direkt ur burken, söt och krispig.

Jag längtar efter konsistenser! Efter variation! Den där mjölkbaserade känslan som påsarna har står mig för tillfället upp i halsen! Sparrissoppan som jag käkade till middag förut fick jag till och med kväljningar av.

Men jag hinner inte fundera länge på att avbryta förrän jag inser hur dumt det vore. Jag har kommit långt, men jag är ju långt ifrån vid målet än. När jag känner mig svag behöver jag bara tänka på hur ledsen jag blir när jag ska handla kläder och inte hittar något som passar, för att åter bli beslutsam och fortsätta äta mina shaker och soppor!

Bloggen heter ju faktiskt Jag ska ner, och inte Jag ska fortsätta vara fet resten av livet!

En övervunnen motgång

2009-01-22T22:41:00.005+01:00

Det har hänt en hel del i familjen som gjort att jag varken har orkat eller velat skriva på ett tag.

Just när det händer svåra grejer känns det extra jobbigt att inte kunna vända sig till sin vän maten. Att inte få tycka synd om sig själv tillsammans med en påse godis. Men jag försöker vara stark och tänka på att den person i min närhet som plötsligt blivit allvarligt sjuk, knappast kommer bli friskare av att jag går upp i vikt. (Vilket ju faktiskt skulle bli resultatet av att jag tryckte i mig en påse lösgodis.)

Nu har jag ätit mina vlcd-påsar i skolan två gånger och det har gått bra. Igår lunchade jag med en kompis och hon var lite nyfiken. Idag skakade jag till min sena lunch på eftermiddagsrasten och fick inte ens några kommentarer. Jag kan tänka mig att en och annan undrade vad det var för något, men det var ingen som frågade. Jag har ju bara gått i klassen i några dagar - kan tänka mig att de ville fråga, men kanske inte ville trampa på några eventuella ömma tår.

På grund av röran som har varit runt omkring har jag varken pluggat, tränat mentalt eller på gymmet ordentligt den här veckan. I morgon ska jag dock iväg och se till att få en anledning att sätta ett kryss på listan jag har här hemma. Ett väldigt enkelt system: kryss om jag har rört på mig (även promenad till konsum räknas!), inget kryss om jag suttit hemma och slöat en hel dag.

Hurra för mig!

2009-01-18T11:33:00.004+01:00

Nu har jag hållit på med Xtravaganza i en hel vecka! Jag är så stolt över mig själv, så ni anar inte! :-)

Egentligen ska man ju inte väga sig oftare än en gång i månaden, men hur lätt är det när man är en toknyfiken person som jag? Inte ett dug lätt! Självklart ställde jag mig på vågen i morse! Det var knappt att jag trodde mina ögon - 103.1 visade den! Jag har alltså gått ner 5.7 kilo på en vecka!

(Visst, en stor del av den vikten är vatten och glykogen, men det tänker jag inte bry mig om i det här glada inlägget!)

Det som är jobbigast nu är faktiskt inte att jag är hungrig eller sugen på en massa grejer. Nej, det är min mage som ibland får mig att tappa sugen. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag går på toa och då menar jag inte för att kissa... Jag hade hört att man skulle bli hård i magen av att hålla på med sån här flytande kost. Tvärtom! Det bara rinner ur mig! Hoppas att det är något som ändras efter hand. Känns ju lite trist om jag ska behöva sitta på universitetets toaletter och braka och dåna så högljutt som jag gör nu! (Ha ha! Lite väl mycket information där, kanske?)

Jag vet att den första veckan brukar gå snabbast, men kan såklart inte låta bli att hoppas på att snart vara nere i tvåsiffrigt. När jag gått ner 10 kilo - dvs väger 98.8 kilo - ska jag köpa en riktigt fin blombukett till mig själv! Det är jag verkligen värd då!

Dag 6 - hjärnspöken och framtidstro

2009-01-16T22:55:00.003+01:00

Idag har jag käkat mina VLCD-påsar i sex dagar! Nästan en vecka alltså.

Idag när jag var och tränade passade jag på att köpa på mig nya påsar. Nu hade choklad och grönsakssmak kommit in - de var slut förra gången - så det köpte jag såklart. Så fort jag kom hem från träningen kastade jag mig över grönsakssoppan, som visade sig vara riktigt god. Jag antar att det var små morotsbitar i den. Gott med något sött att tugga på! (Ha ha! Man får inte vara alltför anspråksfull när man går på Xtravaganza!)

Snart börjar jag ju plugga, vilket jag faktiskt inte är ett dugg orolig för. (Matmässigt alltså, annars är jag ganska nervös...) Jag går ju hos en kurator och hon säger så mycket klokt. När jag berättade för henne att jag tyckte att det kändes jobbigt att behöva äta mina shaker och soppor tillsammans med andra kunde hon såklart ge råd. "Säg bara att du gick upp mycket i vikt under graviditeten och att du nu ska gå ner." Så jäkla enkelt! Istället för att försöka smussla och fjanta mig ska jag såklart bara vara rättfram och ärlig.

Jag älskar verkligen att gå till min kurator! Hon ger mig redskap att döda mina hjärnspöken med och gud vet att de behöver försvinna!

Just det. Det ska ju vara så hiiiimla bra att dricka linfröolja, så det gjorde jag idag. (Helst vill väl Xtravaganza att man ska köpa deras egna tillskott, men det innehåller fisk som jag är allergisk mot, så det blir det inget av!) Urk, vad äckligt det är! Jag klarade dock av att behålla oljan, så nu får vi se om den gör mig nåt friskare och vackrare :-)

Fortfarande positiv!

2009-01-15T22:37:00.003+01:00

Nu är dag fem till ända och jag känner mig fortfarande jäkligt nöjd med mitt beslut att sätta igång det här projektet.

Visst, påsarna är inte det godaste jag har ätit i mitt liv. Men tänk så mycket annat jag har ätit, som inte heller har varit det godaste! Även om det kanske var en tillfredsställelse just då. Det är ju faktiskt på så vis jag har hamnat där jag är nu.

Så. Detta må inte vara det allra mest välsmakande jag har ätit, men det är nog det absolut bästa jag har ätit ändå!

Idag har jag knappt tränat nånting. Promenerat sammanlagt en halvtimme kanske. Egentligen hade jag tänkt gå från stan och hem, men så gjorde jag det idiotiska misstaget att ta på mig strumpbyxor. Obekväma dumstrumpbyxor, som korvar ner sig när man har gått tre steg. En sådan promenad skulle jag aldrig stå ut med, så jag tog bussen hem.

Imorrn ska jag till gymmet igen. Åh, vad härligt det ska bli! Ska försöka se till att cykla lite extra mycket då. Typ tio minuter som uppvärmning och tjugo efter att jag gått igenom alla muskelmaskiner. Vibrationsplattan är jag fortfarande lite rädd för, trots att jag fått genomgång...

Stolt som en tupp

2009-01-14T13:46:00.002+01:00

Fan vad jag är bra!

Nu har jag hållit på i tre och en halv dag!

Jag och sambon var ute och promenerade i en och en halv timme igår och alldeles strax ska jag iväg och träna på Xtravaganzas eget gym!

Jag är så stolt över mig själv!

Fatta vad stolt jag kommer vara när jag är i mål!

Tredje dagen

2009-01-13T12:36:00.002+01:00

Vaknade i morse och kände mig pigg och glad. Så himla skönt! Sambon och sonen var redan uppe, men hade inte käkat frukost än, så det gjorde vi tillsammans hela lilla familjen. Mysigt. Sambon åt fil och macka, sonen gröt och jag sörplade i mig en vaniljshake som jag skakade ihop med vatten och kaffe! Jag var dessutom duktig och drack den lååångsamt! Både sonen och sambon var klara långt innan mig.

Jag känner mig stark och jäkligt duktig! Fortfarande är jag positivt inställd till den här resan. Att det kommer bli jobbigt kan jag väl knappast blunda för - men tänk så härligt att kunna använda sina gamla kläder igen! Och att köpa nya - i normala storlekar!

Ikväll är det dags för första mötet på Xtravaganza. Ska bli jätteskoj att se vad det är för nåt. Jag ser nåt AA-möte på film framför mig: Hej, jag heter Lena och jag är en tjockis...

Första gången i gymmet

2009-01-12T22:03:00.005+01:00

Det har varit en jobbig dag idag.

För det första har jag varit ensam med sonen, vilket jag inte är van vid. Eftersom jag har rätt stora sömnproblem brukar sambon ta hand om sonen på nätterna. (Vilket jag älskar honom något vansinnigt för!) Jag hade tänkt gå och lägga mig tidigt igår - redan strax före 22 var jag redo att hoppa i säng - men en kompis, som jag hör av mig till alldeles för sällan, ringde och förstod inte riktigt mina pikar, så vi lade inte på förrän efter över en och en halv timmes samtal!

Så jag gick inte och lade mig förrän halv ett. Låg vaken i nästan en timme. När jag äntligen började försvinna bort vaknade sonen... Tack och lov somnade han om efter att ha fått nappen inpetad. Så sov han vidare tills klockan nästan var sju. Lite frukost och sen tillbaka i säng.

Vid nio käkade vi frukost tillsammans. Han åt gröt och jag drack en cappuccino med kardemumma. Kanske inte den godaste cappuccino jag druckit, men klart godkänd ändå. Till lunch blev det en kycklingsoppa. Jag kan inte låta bli att sakna fräschör i maten. Om jag gör det nu - efter två dagar - hur ska det bli sen?? Nåja, det måste gå, för jag tänker inte fortsätta väga nästan 110 kilo!

Dessutom har jag tränat idag. Fick en introduktion till Xtravaganzas gym. Det kändes faktiskt lite roligt att testa de där maskinerna! Jag kände mig stark och sund på nåt vis:-) Dock orkade jag inte så mycket som jag hade räknat med: jag hoppas att det ska gå lite lättare när jag hållit på med mina VLCD's ett tag.

Min tunga skulle behöva rakas! Det är så mycket beläggningar på den att jag blir lite äcklad av att tänka på det! Jag som hade så fin och rosa tunga för bara några veckor sen!

Dag ett (11/1)

2009-01-11T23:58:00.003+01:00

Nu är alltså första dagen avklarad.

Jag inledde den med att göra ett misstag... Nämligen fick jag för mig att blåbärsshaken kunde tänkas vara smarrig om den var lite ljummen - som varm blåbärssoppa liksom. Det var den inte! Tvärtom.

Till lunch käkade jag svampsoppa, som var över förväntan. Lite väl salt kanske, men rätt okej ändå. (Om jag inte minns fel får man ha i lite örtkryddor: den skulle vara jättegod med lite persilje. Eller gräslök. Eller både och.)

Som avslutning på min första dag skakade jag till en jordgubbsshake. Var inte alls särskilt imponerad av den, men kan tänka mig att den är godare om man äter den som glass.

Har sneglat suget på det mesta som finns i kylskåpet. Framför allt lite kvarglömd pepparkaksdeg... Och bananer! Jag älskar verkligen bananer!

Jag känner mig stark och tänker ofta på hur härligt det kommer kännas att kunna stänga gylfen på mina gamla jeans! (Och att kanske till och med köpa nya i en mindre storlek!) Den här resan är så jäkla spännande! Tänk att det är jag som gör den!

Första inlägget

2009-01-09T11:41:00.004+01:00

I somras fick jag mitt första barn. Under graviditeten hade jag gått upp nästan 30 kilo - men det var väl ingen fara, tänkte jag. Flera kompisar hade ju berättat om hur de fullkomligt rasade i vikt när ungen väl var ute.

Men min vikt rasade inte alls. Jag gick väl ner ungefär de 6 kilon som barn+moderkaka vägde.

Och nu ett halvår senare väger jag nästan lika mycket igen - 108,8 kilo närmare bestämt. Men det tänker jag inte göra länge till. Söndag den 11/1 börjar jag äta Xtravaganzas måltidersättningar och dagen därpå kommer jag träna i deras gym för första gången. Det hela känns skitspännande och jag är SÅ peppad!

Mitt mål är inte att bli smal som en sticka, däremot vill jag kunna komma i mina kläder igen!